$}

Jag hatar att se hans silvriga volvo köra iväg och tillslut hör man bara ljudet av den. Metallsaken försvinner bort med min skatt. Bara längre och längre bort. Livet blir tomt och jag förstår inte varför två själar som älskar varandra måste skilja sig ifrån varandra. Det är tortyr. De få timmar vi får tillsammans är det värdefullaste vi har. Ingenting känns mer rätt än när jag ser Wiktor framför mig på fredagskvällen. Jag önskar bara att tiden kunde stanna någon gång när han finns hos mig. Tårarna vill inte sluta rinna när jag skriver. Tankarna på Wiktor vill inte sluta snurra runt i mitt huvud. Detta tyder på att Wiktor är den jag vill leva ihop med resten av mitt liv. Jag kan inte sluta tänka på hans leende, när han ler mot mig och utsöndrar ett gift som gör mig förtrollad. När han håller mig i sina händer och han gör så att jag blir beroende av hans värme. När han kysser mig och gör mig förlorad, jag har ingen chans mot det Wiktor gör mot mig. Han har fångat mig och nu blir han aldrig av med mig. När jag var 15 år trodde jag aldrig att jag skulle bli såhär lycklig. Skulle det hända Wiktor något.... jag vet inte vad jag ska skriva. Bara tanker gör att jag vill sluta leva.

I lördags åkte hela familjen på en utflykt. Vi åkte ner till Kattvik och badade som vi alltid gör varje år. Sedan åkte vi ner till Ales stenar, ända längst ner i Skåne och gick en liten promenad, åt mjukglass och njöt av värmen. Jag ville vara med Wiktor varje minut av helgen då han var hos mig.

Söndagen jobbade jag, men Wiktor åkte inte hem förens nu, för en stund sedan... Det känns bara tomt nu.

Jag är alltid din Wiktor!
Kramar Jennie

Världens lyckligaste par<3